Att leva och tala med bliss

Hej, jag heter och arbetar på

Specialped. institutet i Malmö som person som visar bliss.

Jag har talat med bliss från när jag var 6 år

så man kan säga att jag lever med bliss.

Jag tänker nästan i bliss när jag

tänker för mig själv.

När jag ska säga något till någon tänker jag alltid

hur jag ska få min assistent att förstå och säga

rätt vad jag vill säga.

Jag och min assistent måste hitta samma tanke-väg.

Ibland kan det ta tid för mig att få

fram vad jag vill säga.

Jag är inte alltid så bra på att tala

så assistenten förstår snabbt och lätt.

Jag försöker glömma att jag har någon alltid

med mig fast jag har en assistent med mig.

Jag försöker inte tänka på assistenten så mycket.

Det är svårt ibland när man är bliss-person

för man behöver hjälp att tala alltid.

Det är assistenten som förstår mig bäst.

Jag kan tala för många personer som har bliss och annan AKK.

Om en person har mycket svårt att säga vad den vill

är det mycket viktigt med en bra assistent som jag

känner bra eftersom jag gör mycket.

Skönt om jag inte behöver blissa allt.

Jag säger nyckel-bliss-tecken när jag är

stressad och ska i-väg.

Jag försöker blissa så likt svenska språket

och rätt ord så rakt som det bara går.

Jag tror att om jag försöker göra det blir inte

bliss så konstigt för en ny person utanför bliss-världen.

Jag pekar med en lampa på bliss-kartan.

Jag kan inte vara stilla med min lampa

på ett bliss-tecken lång tid utan jag rör mig

med lampan omkring på bliss-kartan så assistenten får

gissa på många bliss-tecken ibland.

Jag måste ofta hitta på långa kombinationer av

bliss-ord med många bliss-tecken.

Jag behöver min lampa mycket.

Den är min mun nästan.

När lampan är trasig kan jag bara säga ja

eller nej när min assistent ställer frågor.

Jag måste ha en hel lampa.

Som jag har fått tjata på min hjälpmedelscentral

för att få 2 batterier till min lampa.

Det var mina tankar om bliss-livet.